Till

Naturvårdsverket

106 48 Stockholm

Svar på remiss 2011-03-14 ang. slutrapport SVA ”Test av fångstredskap avseende levandefångst av vildsvin”

Vem är Evald Hellgren?

Jag är född 1942. Västerbottning. Har arbetat yrkesmässigt med jakt och viltvård i 40 år. Därav 35 år som länsjaktvårdare inom Svenska Jägareförbundet. Blev egen företagare år 2000 och driver sedan dess företaget Ideverkstad EH på heltid med hjälp av sambon Elsebeth Wällivaara. Företagets huvudinriktning är konstruktion och utveckling av fångstredskap. Verksamheten har bl. a resulterat i fyra patent avseende djurfällor.

Remissvaren är uppdelade i följande avsnitt:

Erfarenheter från utveckling av typgodkända vildsvinsfällan Sinkabirum L112

Synpunkter på SVA:s rapport 666/09

Yttrande över remissens frågor i punktform.

Sammanfattning

Bilagor:

Användarerfarenheter av Sinkabirum L 12 (bifogas yttrande i original)

Erfarenheter från utveckling av typgodkända vildsvinsfällan Sinkabirum L112.

Naturvårdsverket tog beslutet att typgodkänna fällan för fångst av vildsvin, lo, räv och grävling i juli 2007. Fällan hade då testats enligt dispensbestämmelser i två år. Det förelåg ett uppdämt behov bland både lantbrukare och jägare att få prova den nya jaktmetoden med fällfångst av vildsvin. Därför uppstod en situation där tillverkningen av fällor inte direkt kunde tillgodose efterfrågan. Under första halvåret efter typgodkännandet var leveranstiden på beställda fällor runt två månader.

Jag har hittills levererat över 700 fällor för vildsvinsfångst. Kunderna har oftast beställt sina fällor med telefonsamtal. Utifrån dessa och de kontakter jag fått vid deltagande i jakt- och lantbruksmässor uppskattar jag att minst 1500 personer muntligen delgett mej sina synpunkter och uppfattningar om vildsvinssituationen i landet.

Den allmänna uppfattningen är att vildsvinsförvaltningen inte fungerat alls. Vildsvinsstammarna tillväxer helt okontrollerat eftersom avskjutningen under flera år inte har varit i nivå med tillväxten.

I områden som Blekinge, Skåne, delar av Småland och Sörmland är problemen för lantbruket särskilt stora. I övriga delar har stammarna inte tätnat lika mycket men utvecklingen går stadigt åt samma håll. De flesta av kunderna har varit lantbrukare som samtidigt också har jakt som fritidsintresse. De berättar om förstörda grödor, uppbökade stenar i sädesfälten som ger dyrbara skador på skördetröskorna, uppbökad jord med bakterier förorenar ensilagebalar, förstörda betesmarker och även ytor för kulturminnesvård mm. Vildsvinen blir försiktigare ju mer de jagas med skjutvapen. Man vill prova fällfångst för att bättre komma åt grisarna och minska skadorna.

En kundkategori som ökat sista åren är äldre och medelålders jägare. De är jägare som med stor entusiasm började vakta på vildsvin för 10-15 år sen. De uppger nu att de börjar bli trötta och inser att nya vägar måste prövas. Att vakta på svin på nätterna och sköta ett jobb på dagarna går inte ihop. Mörkerjakten är svår. Skjuter man en gris mitt i flocken så är hela flocken borta veckor i sträck. Även dessa jägare anser att vildsvinen blivit skyggare och försiktigare vid foderplatserna.Trots att vildsvinen blivit fler har jakten blivit svårare. Fällor kan vara ett bra komplement till den vanliga jakten och ge bättre möjlighet att hålla avskjutningen mer i nivå med den årliga tillväxten.

Förutom till lantbrukare och jägare har jag även sålt fällor till villaägare som fått sina trädgårdar illa åtgångna av svinen. Till golfklubbar som har samma problem. Till kommuner och parkförvaltningar som ser vildsvin bli alltmer orädda och anpassade att söka föda i tät bebyggelse.

Av de resultat av fällfångsten som jag fått in kan sägas att vildsvin inte är särskilt svåra att fånga i fällor. Det är t.ex. klart svårare att fånga vanliga rödrävar . En starkt bidragande orsak är att svin - i motsats till rävar - lever i flock och äter tillsammans. Det är därför mer vanligt att man fångar flera grisar samtidigt i fällan än enstaka djur.

Bland användarna är det en allmän uppfattning att fångade grisar uppträder lugnt i fällan och inte ger intrycka av att vara stressade. Vidare uppger man att köttet från grisarna smakat bra och håller minst samma kvalitet som grisar dödade vid andra jaktformer.

I de typgodkända fällorna har uppskattningsvis minst 3-4000 grisar hittills fångats. Det finns således ett gediget underlag av erfarenheter från jaktformen. Dessa erfarenheter kan snabbt och enkelt tas in genom en på vetenskaplig grund upplagd enkätundersökning. Jag har erbjudit Naturvårdsverket att från mitt kundregister göra det urval bland användarna som behövs för en sådan undersökning. Verket har dock avböjt med motivering att pengar för närvarande saknas.

Att denna undersökning inte kommit till stånd är beklagligt. En registrering av användarnas verklighetsnära erfarenheter skulle ha gett Naturvårdsverket ett långt bättre beslutsunderlag och kunskaper om vildsvinsfångst än vad man har nu.

I bilaga lägger jag med några erfarenheter från användare framförda via E-mail.

I min verksamhet med vildsvinsfällor har jag mött en positiv respons från alla lantbrukare jag har varit i kontakt med. Bland jägare har reaktionerna varit delade men jag uppfattar det så att de jägare som accepterar fällfångst som en jaktmetod som alla andra är många fler än de som är direkt emot.

Det måste dock nämnas att inom landets stora jägarorganisation- Jägareförbundet - har några tjänstemän redan från början markerat en helt kompromisslös inställning till fällfångst av vildsvin och bedrivit vad som närmast kan betecknas som en förtalskampanj mot jaktmetoden.

Förbundets agerande inom vildsvinsförvaltningen har därmed fått en lätt komisk prägel vilket åskådliggörs nedan

JÄGAREFÖRBUNDET PÅ ÄRTEN.

EH-2009

För Jägareförbundets tjänstemän tycks vildsvinsfällan ha blivit den förargelseväckande ärten. Den som känns och gör ont. Genom alla väl stoppade madrasser ........

Evald Hellgren

Synpunkter på SVA;s rapport 666/09

Av rapporten kan utläsas en hel del positiva resultat av testverksamheten.

Kultingar och unga djur är det som fångas mest i fällorna Suggor med dragna spenar är ovanliga gäster. Och de fåtal som gått in har kunnat identifieras och släppas ut.

De skador som noterats på fångade djur är med bara ett undantag små och ofarliga och leder inte till bestående men. Rapporten talar om PSE men berättar ingenting om den faktiska köttkvalitén hos de 77 grisarna. Dock redovisas att pH-värdet varit normalt efter 48 timmar hos alla djur. Inga djur hade förbrukat allt glykogen i muskeln innan avlivning och allt kött hade normal pH-sänkning efter slakt. Ingen larmrapport alltså.

En slutsats i rapporten är att såväl skaderisk som stress i fällorna kan minskas genom de konstruktionsförbättringar som rekommenderas i rapporten.

Som bilaga till detta remissyttrande redovisas användarerfarenheter av vildsvinsfångst i Sinkabirum L112. Dessa visar att djur fångade under jakt uppvisat ett lugnare beteende i fällorna än de som fångats i testverksamheten. En förklaring till detta kan vara att det i testverksamheten ingått videofilmning med handhållen kamera och andra stressskapande moment som inte förekommer i en ren jaktsituation.

Min bedömning är att stress vid fällfångst kan minskas med genomtänkta rutiner vid avlivningsmomentet. Man bör t..ex närma sig en igenslagen fälla till fots utan onödigt oväsen. Göra klar vapen och ficklampa innan man kommer fram. Direkt blända djuret med ficklampan och skjuta inom 30 sekunder. Då undviker man att skarp människovittring hinner tränga in och stressa det fångade djuret.

Med pistol måste alla skott avlossas med noggrannhet och med gott stöd för vapnet.Att skjuta på fri hand in i en fälla är inte ansvarsfullt mot djuret.

I rapporten föreslås att 4 av de testade fällorna kan godkännas efter vissa förbättringar för två av dem. I inget fall föreslås i rapporten att fällornas ingångsöppning ska krympas så att de endast kan fånga kultingar och mindre djur.

Yttrande ang. frågor i remissen uppställda i punktform.

Punkt 1:

Alla vildsvinsfällor kan användas selektivt genom att hägnas in med ett staket som endast släpper in mindre djur. I de flesta fällor kan man alternativt montera en grind i ingångsöppningen och uppnå samma sak. Jag anser att varje tillverkare i instruktionen för hur fällan används ska visa hur man ordnar en sådan grind eller ev. leverera som tillbehör. En sådan grind är användbar om man vill bedriva fångst under den tid när endast kultingar är tillåtna.

Under övrig jakttid anser jag däremot att det inte finns några sakliga skäl att tillämpa en restriktivare syn på fällfångst än på alla andra jaktmetoder. När fullvuxna vildsvin får jagas med skjutvapen bör de även få fångas i fälla. Jag vill motivera denna ståndpunkt med följande:

Erfarenheterna som redovisas i såväl testrapporten som av användarna av Sinkabirumfällan visar mycket tydligt att fällfångst som jaktmetod har en utmärkt selektiv profil. Den är klart bättre än för övriga jaktmetoder. Små kultingar är de djur som fångas mest. Därefter kommer små halvvuxna svin och sist kommer vuxna djur. Av dessa är suggor med dragna spenar de mest ovanliga fångsterna i fälla. I Sinkabirumfällan kan man utan svårighet definiera ett sådant djur och med den föreslagna inspektionsluckan i golvnivå kommer det att gå ännu bättre. Jämför detta med möjligheterna att se dragna spenar hos en sugga i mörker eller när ett djur i hög fart passerar en skyttelinje skrämd av en drevkedja.

Innan man beslutar om restriktioner rörande en jaktmetod menar jag att man bör ha klarat ut vilken roll jaktmetoden ska ha i den framtida viltförvaltningen. Bedömer man att vildsvinen i landet är på väg att bli för få är det kanske läge för restriktioner. Bedömer man å andra sidan att vildsvinen håller på att bli för många måste man eftersträva att göra alla jaktmetoder så effektiva som möjligt för att kunna reducera stammen. Om man ser till jaktmetodernas effektivitet mätt i tidsåtgång per djur som dödas är fällfångst överlägsen andra sätt att jaga. Fällfångst har därför en stor potential att bli ett effektivt verktyg för att kontrollera vildsvinsstammen och minska djurens skadeverkningar. Men det krävs då av myndigheterna att jaktmetoden accepteras som utvecklingsbar och inte kvävs av onödiga begränsningar eller restriktioner.

Om fällfångst av vildsvin jämförs med andra jaktmetoder har fällfångsten mycket stora jakthumanitära fördelar. Det blir inga skadeskjutningar. Det behövs inga eftersök och det blir inga skadade jakthundar. Det blir inga felskjutna suggor i mörkret eller i hastigheten under drevjakten.

Och skulle kultingar ha blivit moderlösa vid annan jakt kan de svältande djuren hitta fram till en vildsvinsfälla och fångas där.

Alla vildsvinsfällor fångar även räv, grävling och mårdhund. I en långsiktig strategi för att hindra dvärgbandmasken att få fotfäste i svenska marker bör myndigheterna redan nu vidta åtgärder för att stimulera till ökad fällfångst. Ett stort antal fällor för vildsvin i markerna kan väsentligt höja beredskapen i det avseendet.

Argumentet att vildsvinsfällor skulle utgöra ett hot mot björn känns väldigt konstruerat. Av vilken orsak skulle en björn krypa in i en fälla för att komma åt spannmål eller rotfrukter. Särskilt då samma björn och alla hans artfränder i flera generationer inte har visat någon särskild benägenhet att besöka stora rävfällor för att komma åt animaliska beten.

Hur många björnar har besökt vildsvinsåtlar och hur många har i så fall fångats på bild av åtelkameror?

Rådjur fångas då och då i vildsvinsfällor och släpps ut. Det kan säkert både fångstman och rådjur leva med. Ska man genom avskärmning försöka hindra t.ex. rådjurskid att ta sig in i vildsvinsfällor blir det ju knappast någon öppning kvar alls.

Att vildsvin orsakar stora skadeproblem och t.o.m. säkerhetsproblem i villaområden och tät bebyggelse är idag en realitet. Det finns anledning tro att de problemen redan om fem år har vuxit sig väldigt mycket större. Ska vildsvinsfällor kunna användas till att lösa sådana problem måste de vara konstruerade för att fånga svin i alla storlekar.

I Tyskland och på kontinenten ökar vildsvinsproblemen till följd av att man inte lyckats kontrollera stamman genom jakt. En märklig omständighet är att man i dessa länder tydligen helt har försummat att utveckla fällfångsten som jaktmetod.

Punkt 3

Vildsvin utvecklar mer värme än andra djur i fällor. Nuvarande krav på vittjning en gång per dygn anser jag bör ändras till två för vildsvinsfällor på samma sätt som det redan är för levandefångst av mink.

Jag vill också uppmana Naturvårdsverket att snarast förtydliga lagtexten så att vittjning kan ske både manuellt eller på elektronisk väg. Tillförlitlig teknik för det finns redan utvecklad.

Elektronisk vittjning med telefon ger tydliga fördelar. Då vittjning sker manuellt placeras fällan gärna så öppet som möjligt så att man med en kikare kan se om luckan har fallit ner. Det innebär ofta att fällan blir solexponerad tidigt på morgonen och under dagen vilket inte är bra med tanke på djurens värmeutveckling inne i fällan. Vidare är fällan synlig på långt håll vilket ökar risken för att utomstående personer av nyfikenhet går fram till fällan och då kan stressa fångade djur. Även direkta sabotage mot vildsvinsfällor har förekommit.

Erfarenheter av fångst med vildsvinsfällor tyder dessutom på att öppna ytor inte är optimala fångstplatser.

En flock vildsvin vistas dagtid i täta ofta fuktiga områden där de har sina daglegor. Detta är då den plats där svinen är tryggast. Framåt skymningen söker sig flocken ut mot fälten. Djuren blir vaksamma och skygga under födosöket. Den optimala platsen för vildsvinsfångst bör man söka inne i skogen i täckt terräng efter de stigar som djuren använder på sin färd mellan vila och födosök. Närmare viloplatserna än fälten. En trygg gris är lättare att fånga än en vaksam.

Med telefonvittjning av fällor uppnår man tätare tillsyn över fällorna och undviker onödiga bilresor. Fällor kan utplaceras mer optimalt ur fångstsynpunkt. Skyddade från solvärme i täckt terräng och svårare att upptäcka av utomstående eller att lokalisera av folk med fel avsikter. Elektronisk vittjning är en absolut nödvändighet om fångst av vildsvin ska kunna utvecklas till en effektiv metod för kontroll av stammen

Punkt 4.

Som tidigare framhållits i kommentarerna till SVA-rapporten är jag helt övertygad om att stressreaktioner hos fångade grisar till mycket stor del kan undvikas om fångstmannen agerar klokt och genomtänkt vid avlivning av fångade djur. Mest därför menar jag att det finns skäl att överväga ett utbildningskrav enligt samma mönster som gäller för fotsnara för räv, ripsnara och Conibearfälla för bäver. Det tar säkert minst ett år att ta fram utbildningsmaterial och utbilda provledare. Naturvårdsverket bör därför avisera ett datum efter vilket fångstkort blir ett obligatoriskt krav för användning av vildsvinsfällor. Ev. kunde kanske samma utbildning och fångstkort omfatta både lodjursfällor och vildsvinsfällor.

Punkt 5.

Som tidigare sagts menar jag att det inte finns sakliga skäl att tillämpa andra jakttider för fällfångst än vad som gäller övriga jaktmetoder. Med telefonvittjning av fällorna kan de problem som skissas förebyggas. Ev. skulle telefonvittjning kunna ställas som krav för användning av vildsvinsfällor under de varmaste sommarmånaderna.

Punkt 6

Som jag tidigare framhållit under punkt 1 bör överväganden av denna typ bottna i vilken roll som myndigheterna vill att vildsvinsfällorna ska ha i den framtida förvaltningen av landets vildsvinsstam. Nuvarande trend är att vildsvinsstammen växer ifrån de jägare och de jaktmetoder som finns idag. Ska det finnas någon chans att stoppa en skenande vildsvinsstam måste myndigheterna söka nya vägar för att kontrollera stammen genom jakt. Fällfångst ä ett självklart alternativ att pröva och utveckla Att lansera en ny jaktmetod gör man inte genom att omgärda metoden med mer byråkrati än vad som finns runt andra jaktmetoder. Det kan inte ge annat än motsatt effekt. Alla idéer om myndighetsinblandning i jakten som listats under den här punkten menar jag därför är nackdelar väl värda att undvika.

Sammanfattning

Mitt förslag till handlingsplan för vildsvinsfällor är:

Tag fasta på förslagen i SVA:s testrapport 666/09. Låt resp. tillverkare göra konstruktionsförbättringar enligt rekommendationer i rapporten och typgodkänn fällorna efter det.

Låt fullfölja testet för de fällor som inte är färdigprovade och upprätta en plan för hur nya fällor kan testas på ett snabbt och effektivt sätt.

Se över och förbättra testrutinerna. Ta bort onödiga stressmoment som videofilmning och undvik att använda motorfordon i närheten av fällan. Gör en manual för hur avlivning av fångat djur ska gå till. För att förekomma alla diskussioner använd en åtelkamera vid varje fälla som visar de aktiviteter som skett runt fällan.

Avisera om att krav på fångstkort för vildsvins- och ev. lofällor kommer att gälla från och med ett visst datum. Lägg till ett uttalande om att Naturvårdsverket väljer utbildning och eget ansvar som en bättre väg än detaljreglering och myndighetsinblandning i hur jakten ska gå till.

Och kanske viktigast av allt. Gör ett uttalande att Naturvårdsverket ser den snabba ökningen av vildsvin och vildsvinsskador som ett stort problem och att det nu krävs utveckling av effektiva jaktmetoder om stammen ska kunna kontrolleras in i framtiden.

Örträsk den 12 april 2011

Evald Hellgren